Om du kommer från Salbohed, åk rakt genom Västerfärnebo, fortsätt över Svartån och sväng sen höger. Följ den lilla grusvägen genom den täta granskogen, förbi jakttornen, förbi bondgårdarna. När du passerat Svartån ännu en gång, så är du framme. Här är Vidderna. Här bodde morfar.

Vi brukade smyga fram med bilen den sista biten, men allt som oftast satt han där på sin altan, lyssnade på flugsnapparna och han såg bilen direkt när vi kom rullandes. Han sken upp på ett sätt som bara han kunde. Han log med hela kroppen och utbrast, lika chockerad varje gång:

Nämen är ni här?!

Med åren blev det lättare att smyga sig fram till stugan. Sista året kunde vi ta oss ända fram till dörren och knacka innan han såg att vi var där. Men lika chockad och samma leende varje gång:

Nämen är ni här?!

Efter 45 år av rökning sa lungorna ifrån. Han hade fått kronisk obstruktiv lungsjukdom, kol. Det var därför det blev lättare att smyga sig fram. Sista åren var han uppkopplad till en oxygenkoncentrator och han kunde inte vara några längre stunder utan den.

Han kallade mig för “morfars lilla piga”. Morfar hade en röst som fick golvet att vibrera och hans kramar var så hårda att luften gick ur en. När jag var liten minns jag att jag förberedde mig ordentligt inför den stundande kramen. Ett djupt andetag – här kommer den.

Han bodde ensam i stugan han själv byggt. Mitt i skogen med en äng framför. Från sin fåtölj i vardagsrummet kunde han se älgar, rådjur och lodjur. Från sin altan lyssnade han på flugsnapparna som kvittrade från sina fågelholkar uppsatta i björkarna.

När jag besökte hans stuga slår det mig, likt aldrig förr, hur lugnt här är. Inget trafikbrus, inget sorl från grannar, bara fåglar som sjunger in våren. Det är egentligen otroligt klyschigt, men det känns magiskt. 

När jag börjar söka efter minnen med honom inser jag hur få specifika tillfällen från min barndom som jag minns. Det är snarare ett skimmer av somrar, födelsedagar och julaftnar som kommer upp i huvudet.

Men han var alltid där de somrarna, födelsedagarna och julaftnarna.

Han kom i sin babyblåa firma-skåpbil och hade alltid de största presenterna med sig. När han kramade luften ur oss barnbarn kände man doften av cigarettrök.

På julafton för tre år sedan hade morfar tagit med sig citron, salt och en flaska tequila. Han frågade om jag hade druckit det förut och jag skrattade fram att det hade jag. Han var alldeles exalterad, han hade nyligen provat det för första gången och det var så gott.

Han hällde upp ett varsitt glas åt oss två och han visade att han lärt sig i vilken ordning saltet, tequilan och citronen kom. Vi skålade, medan mamma muttrade att “vi skulle ju ha en vit jul”.

På dörren stod en gång morfars namn. Nu står det ”Välkommen till Vidderna”.

När han dog var jag utomlands. Det var kväll och jag låg i sängen och kollade på serier när mamma ringde.

”Jag har något väldigt tråkigt att berätta. Morfar har somnat in.”

Jag bröt ihop direkt och jag minns att jag frågade, varför? Vad hände?

Vi pratade i ett par minuter, sedan lade vi på och jag kröp ihop tätt intill min sambo. Efter en stund försökte jag tänka klart. Vad hade morfar velat göra nu? Jag och min sambo tog en öl och skålade för morfar. Morfar hade velat ha en öl.

De första dagarna var allt jag såg förknippat med morfar. Små saker, som att jag bröt ihop när jag borstade tänderna, för morfar skulle aldrig få borsta sina tänder nå mer.

När jag kom hem till Sverige infann sig en tomhet, allt kändes irrelevant, onödigt och tragiskt. Jag var arg utan anledning, jag grät i bilen till Coldplays “Everglow” och jag försökte förstå hur en människa bara kan försvinna.

”Well they say people come,
they say people go, This particular diamond was extra special
Though you might be gone and the world may not know, Still I see you, celestial.”

Alla de där tankarna gick runt, runt, runt i mitt huvud. Samtidigt som allt var detsamma som innan.

Jag samlade mod till mig efter en månad, jag tänkte att jag kommer inte förstå förrän jag ser att han inte är i sin stuga. Jag åkte dit en regnig dag, ett par dagar efter hans begravning.

Men jag insåg inte att han är borta, som jag trodde att jag skulle. Jag snarare förstod att han fortfarande är här. Det är något i lugnet, i fåglarnas kvitter, i väggarna och i timret han spikat.

Vi städade i ett kaos av damm, bananlådor och sorg.

Mitt bland alla bananlådor och dammtrasor, så satte jag mig på gräsmattan och bara kände allt och förstod allt. Solen var påväg ner till höger om stugan och det bildades långa skuggor från träden på marken.

Jag tänkte, att det känns som att han snart kommer runt hörnet. Han skulle ha frågat:

Nämen är ni här?!

Precis som förr. Och efter att den första chocken lagt sig, skulle han lyst upp med hela ansiktet och blivit glad över att vi alla var där.

Och mitt i allt det där, städandet och sorgearbetet så känns det som att det är precis såhär som det var planerat:

Vi, hans efterlevande, samlade i hans paradis, hans vidder, lyssnandes till hans fåglar.

Jag saknar dig morfar.

maj 27, 2018

Kommentera

17 − sexton =